...unge har somnat lätt idag utan nåt speciellt mycket gnäll. Skönt!
Idag har axel och Veronika vart här på promenad lunch och fika taijm. Väldigt trevligt. I morgon åker pappan bort i 2 dagar så på fredag åker vi till hotell porsvägen. Mormor och morfar får besök i morgon av oss.
Nu kvällsmat! Det blev visst pizza;)
Sitter med hjälp av amningskudden. Duktig!
...för mamman och pappan!
Igår lämnade vi vår ögonsten för första gången till våra kära vänner. 4 hela timmar var vi ute och käkade med Daniel och Camilla med familj. Daniel fyller 30 här i veckan och vi ville så gärna vara med och fira han. Det gick jätte bra och jag är så glad för det. Malin och Jesper klarade det galant. Det gör så fantastiskt mycket att få känna sig som Linda igen och inte bara morsa. Att få en chans att sakna honom. Han har ju i princip suttit ihop med mig sen han föddes.
I natt sov han ända till 02.15 i sin säng och till 07.40 så vi fick sov morgon:) Nu sover han igen. Pappan är ute och springer och jag dricker kaffe framför tv:n. Egentid!
...hipp hurra för vår 3 månaders pöjk ida!!
Hittade det här på en blogg! Tänkvärt!
Nu har jag tänkt. Och tänkt. Och tänkt. Och kommit fram till en sak.
Angående sovmetoder. Det är alltså något som jag tänkt på mycket de senaste dagarna, inte bara för att Amir strular utan även för att man har tänkt att det kanske är dags för Maria att bli en duktig flicka och sova hela natten i sin egen säng.
Det finns massor av så kallade sovmetoder som man kan ta till om det strular sig med småbarnssömnen och man inte vill något hellre än att barnen ska sova i sina egna sängar från 19-07. Jag kan inte ens namnen på alla. Den gemensamma nämnaren är barnet ska sova, punkt.
När Amir var fem månader gammal och vaknade en gång i kvarten dygnet runt, så tänkte vi att det var dags att börja prova ut sovmetoder. Vi började med Anna Wahlgrens "Sova Hela Natten" (SHN). Det gick inte. Efter två månaders "kurande" gick det äntligen att få honom att komma till ro med lite buffande, ramsande och en kort godnattvisa, men han vaknade lik förbannat på natten och kunde inte somna om, även om man ramsade igen och körde hela processen en gång till.
Då provade vi 5MM. Ja, den där "hemska" femminutersmetoden, som innebär att barnet ska skrika sig till sömns och sedan samma sak när han vaknar på natten. Resultatet blev bara mer nattskräck och ångest.
Vi läste om alla möjliga sovmetoder, pusslade ihop egna sådana, frågade alla människor runt omkring vad man skulle göra för att tvinga ungen att sova. Utan att tänka på en sak. Nämligen VARFÖR han inte sov. Det enda vi kunde fokusera på var att han skulle sova, inte varför han inte kunde. Vi trodde inte att det fanns någon anledning till varför han inte kunde sova, vi tog för givet att det bara var så att han var inne i ett mönster som skulle brytas, och att vi skulle vara konsekventa föräldrar som skulle visa honom att på natten sover man för man måste det och det är bra för oss alla.
Och ingenting hjälpte, som vi alla vet. Nu har vi ju facit i hand och har insett att Amir är ett barn med en grav sömnstörning, felaktig melatoninhalt och vriden dygnsuppfattning, som sovmetoder inte biter på. Men det visste vi ju som sagt var inte då, så bortse från det en stund! För det jag tänker säga nu har inte att göra med autismens vara eller inte vara.
När Elias föddes så började jag tänka tillbaka på tiden när Amir var en bebis och när det enda vi kunde tänka på dygnet runt var att ungen måste sova. Det var som en besatthet, att försöka nå någonstans dit man inte kunde nå. Vi var stressade och smått panikslagna. Dygnet bestod i att utföra experiment på pojken, "om vi gör så här så kanske han sover, om vi provar detta, om vi säger detta, om vi lägger honom här, om vi utesluter det här, blablabla". Vi försökte hela tiden övertyga oss själva, och Amir, om att "sova är det bästa och det ska du göra nu och vi är dina konsekventa, vägledande föräldrar som vet det bästa för dig och om vi visar dig att sova är bra och skönt, så kommer du också att tycka det sen". Det var en tanke och ett koncept som hela tiden hade hängt över oss.
Så när Elias kom så gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag fick insikten att jag inte skulle tvinga honom att sova, så som jag hade gjort med Amir. Jag tänkte att om jag är lugn och trygg, har strikta rutiner dygnet runt och lyssnar på vad Elias vill och inte vill, så kommer han att falla in i en sund dygnsrytm av sig själv. När jag går och lägger mig så följer Elias med. När jag vaknar på morgonen så ska Elias också vakna. När vi sover på natten, så får han sova brevid oss. Med släckt lampa, tunga andetag som ljuder genom rummet, och en lugn och trygg famn alldeles intill.
Och Elias sov. Han sov alldeles oförskämt bra. Vi provade aldrig sovmetoder på honom, det behövdes inte. De två första månaderna var förstås lite småjobbiga, innan vi hade vänt på hans dygn, men efter det så funkade det perfekt.
Självklart vaknade han många gånger på natten ibland, jag ska inte säga att han sov 12 timmar i streck. Men skillnaden var, att när han vaknade, så la jag handen på hans rygg och andades i hans öra, jag sa ingenting utan var bara tyst.
Om det var mycket gnäll så fick han äta, självklart skulle han få äta på natten om han ville det. Enligt min mening är det helt bisarrt att inte låta ett barn äta på natten om det så önskar. I rimliga mängder såklart, de ska ju inte äta en gång i timmen (om det inte är ett spädbarn vi pratar om). Men vad är det för jobbigt med att låta ett barn äta två gånger på natten? Vuxna människor vaknar också på natten ibland och är hungriga, och går upp och gör en smörgås eller dricker ett glas mjölk. Barn kan också vara hungriga på natten, tex om de är inne i en tillväxtperiod eller om de inte har ätit så bra under dagen. Då är det snudd på barnmisshandel att neka dem mat.
Huvudsaken här var att Elias insåg tryggheten med att sova, genom att se den hos oss. Vi lyssnade på hans signaler och kommunikation istället för att ignorera den och tvinga honom till en sömn som han av någon anledning har svårt för. När han på sitt sätt berättade för oss att han inte gillade situationen, så löste vi den och såg till så att han blev trygg, istället för att ramsa "du ska sova, du ska sova, du ska sova".
När han var ett år gammal började han böka på natten, och då insåg vi att han kanske inte ville samsova längre. Han fick då flytta till en egen säng. Han somnade på stört och sov där hela natten. För han var trygg, han hade blivit trygg eftersom vi var trygga. Han hade lärt sig att lita på oss, eftersom vi visade för honom att vi alltid fanns där om han ville något. På så sätt kunde han också förstå att sova är bra, och mamma och pappa finns där om jag skulle vakna.
För det gör vi fortfarande. Han vaknar ibland och sover oroligt ibland, men då finns vi där för honom. Vi tröstar inte (missförstå mig rätt!) och bekräftar att hans oro är befogad, utan vi lyssnar på vad han vill, vad är felet, varför kan han inte sova. Sedan åtgärdar vi det och visar honom att det är bäst att sova vidare. Och då gör han det.
Nu blir detta jättelångt. Men min poäng var ju Maria. Hon samsover, och hon sover bra. Men ibland blir det trångt i sängen och man kan få ont i ryggen. Tanken kom då, ska vi köra med någon sovmetod kanske?
Svar nej. Aldrig i livet. Jag tror inte på sovmetoder längre. Jag tror inte på att bestämt hävda att ungen ska sova utan att ta reda på anledningen till varför hon inte sover. Jag tror inte på att köra över, eller ignorera barnets signaler. Om barnet inte sover finns det en anledning till det, och den anledningen kan vara något annat än "vargen" (med det inte sagt att det inte kan vara vargen!). Då måste man åtgärda dessa anledningar, man måste lyssna till barnets kommunikation, man måste ge trygghet, visa att man finns där för att lösa barnets problem.
Ett tryggt barn sover, och jag tror att barnet lär sig att natten och sömnen är trygg om föräldrarna är trygga och visar det från början. Man måste ta barnets signaler på allvar. Att bestämt hävda "alla barn kan sova och har rätt till att sova, och nu ska barnet sova för det är jag som bestämmer!" är detsamma som att strunta i vad barnet vill.
När en vuxen person med sömnproblem går till läkaren för att få hjälp, så är det första läkaren gör är att ta fram en lista på åtgärder mot de problem som gör att personen inte kan sova. Läkaren lyssnar och frågar, för hon inser att människan har ett problem som måste lösas. Något är fel, något stämmer inte. Det skulle aldrig falla henne in att stoppa ner människan i en säng och tvinga denne till en sömn som personen egentligen inte är bekväm i. Varför gör vi det då med barn?
Varför lämnar föräldrar sina barn i sängen, skrikandes, så att de får somna utmattade? Varför sitter en förälder vid sängkanten och trycker ner barnet i sängen samtidigt som hon buffar på rumpan och ständigt bara upprepar en ramsa? Resultatet blir att barnet somnar och vidare sover, javisst! Grattis till sömnen!
Vissa barn mår bra av detta och blir hjälpta, eftersom deras största problem var att komma till ro. Men vissa barn, vars problem inte är att komma till ro, utan istället andra saker, som att rummet är för kallt, kudden är obekväm, ont i magen, törstig, eller en så enkel sak som att barnet bara vill ha närhet, dessa barn blir inte hjälpta. Istället "lär" de sig att föräldrarna inte lyssnar på deras behov, utan kör över dem. De tappar förtroendet till föräldrarna. De sover, javisst, men besvikelsen över mammans och pappans ignorans kommer yttra sig på andra vis.
Därför ska jag varken kura eller 5mm:a Maria. Jag dömer inte de som gör det, absolut inte! Alla föräldrar gör vad som passar dem och deras barn bäst, alla barn är olika och barnens behov visar sig på olika sätt. Och självklart känner föräldrarna just sitt barn bättre än någon annan. Vad som passar ett barn, passar inte ett annat. Men det här är min erfarenhet och jag känner att jag har fått alla pusselbitar på plats.
Jag vet att det finns många föräldrar som kör sovmetoder på sina barn och tycker att det funkar bra. Vad bra för er! Det är inte min mening att klanka ner på era beslut och tycka att jag är någon överhöghet som ska bestämma vad alla andra ska göra. Så ta inte åt er!
Men jag kan ändå inte låta bli att se ett samband mellan trygghet och sömn. Mellan signaler och åtgärder. Och ännu mer, mellan närhet och trygghet. Det är trots allt närhet som de flesta barn vill ha. Varför vara så kall och ignorera det?
...barn vill inte sova! Han gallskriker varje gång. Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Men när han är vaken och pigg är han glad och skrattar så sjuk kan han inte va. Ska till BVC på måndag. Jag får fråga då igen.
Idag har vi varit på långpromenad med anna och Oskar. Sen fikade vi:)
Kompisar!
...herregud! E skriker som en stucken gris! Per försöker få honom att sova. Igår tog det mig 2 timmar att natta honom! Han kan inte komma till ro. Hela dagen idag har gått åt att försöka få han att sova då han var över trött och vaknade många ggr inatt. Nu är pappan hemma igen iallafall.
Vi var hos Sussie på eftermiddagen och jag blev bjuden på middag. Snälla Goa Sussie.
...gick bra. Lilleman har sovit gott och läggningen tog "bara" 40 min igår.
Idag är det babyrytmik igen. Sen åker vi till farmor och farfar:)
...ett inlägg. Det fungerade inte igår:( Jag skrev ett men det var bara rubrik och bild som kom med...
...i nacken nu:)
...veckor idag:)
Snart ska vi på återträff. Än så länge har lilleman sovit idag bara med några korta vakna stunder men han har ju sovit lite mindre i några dagar nu så han tar väl igen det antar jag.
I morgon ska vi sova hos farmor och farfar. Pappan åker bort över natten så då passar vi på att åka dit. Till veckan blir vi ensamma 3 nätter.
Vilar i mammas famn
...tragglar med vår son som ska sova. Denna ständiga kamp vareviga kväll. Det blir ju inte lättare. Snart vet jag inte längre vad vi ska göra.
Idag har vi varit hos Axel och hälsat på. Mycket trevligt. Skönt att prata av sig lite med Veran också. I morgon är det återträff med föräldragruppen.
Kompisar
...på agendan idag. Det var kul tyckte E. Han höll låda fast han var trött. Sen sov han gott en stund. I natt har han sovit bra. Det är bara nattningen som är en kamp.
Malin var här på en snabbfika i förmiddags. I morgon åker vi till Veronika och Axel. Vi håller oss sysselsatta:)
Massa kompisar på rytmiken:)
...växer iallafall. 5790g och 58cm lång nu:) Han följer sin kurva bra. Jag gick igenom besiktningen jag med;) Allt såg bra ut och jag hade läkt bra. Skönt!
Idag har vi vart hos mormor och morfar en stund och hälsat på. Lilleman har sovit ganska dåligt idag så nu försöker pappan att natta han. Han är så svår att lägga på kvällarna och det blir bara svårare och svårare. Jobbigt! Inatt har han varit väldigt kinkig. Jobbigt för mamman och pappan när man inte får sova ordentligt!
En eftermiddagslur tog han iallafall
...dag är det sommar och varannan dag är det höst. Idag har det varit något mitt emellan. Igår var vi på stan och lunkade omkring. Jag hämtade mina nya glasögon och är jättenöjd:) Per fick tag på en ny jacka på peak affären. Vi fikade på museet och tog en promenad på sandgrundsudden. En riktig familjedag.
I fredags hade vi besök av Oskar, Anna och Martin. Vi grillade och hade trevligt men det märks att man blivit småbarnsförälder när man tar kvällen halv 9;)
Nu är vi hos farmor och farfar och fått oss massa god mat och en promenad medan pappan och farfar klyvt ved i skogen.
I morgon ska vi väga och mäta lilleman igen. Kul att se vad som hänt:)
Edvin med sin kompis Oskar:)
