...hel veckas vab är redan över. Halsmandlarna är borta och det har sammanlagt gått åt två doser Ipren och en dos alvedon.
Nedsövning och uppvak var fruktansvärt. Edvin valde att bli sövd med mask och jag trodde att det skulle gå bra men när narkosläkaren drog på medlet i masken så fick Edvin panik och började gallskrika. Han försökte göra motstånd men förlorade ju kampen ganska fort. Det kändes dock som en evighet för mig. Han satt i mitt knä och helt plötsligt kändes det som han bara försvan från mig. Skriken blev dova och sen va han helt lelös.
Jag blev utledd ifrån salen och jag kände bara tomhet på nåt sätt. Sköterskan strök mig över ryggen och sa om och om igen vad duktig jag var. Kände mig som världens värsta mamma. Sen följde 45 min av oro. Men dom gick rätt fort ändå. Helt plötsligt ringde hon och sa att han va klar.
När vi steg in i väntrummet hörde vi ett barn som panikskrek. Per sa, det är ju inte vår iallafall för är det det så har ju rösten blivit helt förändrad.
Men se det va vår son. Och han slutade inte skrika förrän en timme senare då han kollapsade i min famn igen. Då hade det varit en strid från hans sida att försöka komma loss och han skulle hem! Jag sjöng och strök han, hyssjade och pratade. Inget hjälpte. Tillslut fick han i sig lite glass och då lugnade han sig lite. Han hade blodsmak i munnen och ville kräkas och det va ju inte konstigt.
Efter han vaknat för andra gången så va han lugn och visade inte på nån smärta alls. Han somnade om efter lite yoghurt och mos på patienthotellet och efter det fick vi åka hem. Veckan hemma har varit lugn och allt har gått så bra. Ingen klagan på ont i halsen. Han äter och dricker som vanligt nu och det bästa av allt. Han snarkar inte längre:-)
Igår fikade vi på stan med moster Sara för att komma hemifrån lite.
Idag har vi provat på Leos lekland. Det va en stor hitt för både unga som gamla:-)